STOCKHOLM Z. HÆGGSTRÖMS FÖRLAGS-EXPEDITION
IVAR HÆGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1888.
»_Jag går på grafvens brädd när jag skrifver dessa rader. Jag känner att det icke skall förunnas mig att lägga sista hand vid det arbete jag hoppats kunna lemna fullfärdigt ifrån mig och till hvilket planen låg så klar i mitt hufvud fast sjukdomen hindrade mig att med den flit och den kraft som till sådant arbete kräfvas gifva form åt arbetets tanke. Då det material, jag egde, syntes mig för värdefullt att utan vidare kastas bort under rengöringen af mitt literära dödsbo, valde jag den utväg att i hast och endast med flyktiga drag sätta upp stommen till hvad jag velat utföra, och då detta är gjordt lemnar jag mejseln åt den, som är ung och som har den kraft jag saknar. Må han ge lif åt det döda råämne, jag härmed öfverlemnar åt honom.
Då det icke är första gången vi arbeta tillsammans och det icke fins någon punkt der ett förstående oss emellan vore en omöjlighet och der den ene måste förkasta hvad den andre utfört, så hoppas jag att han icke finner skäl att vid detta mitt literära testamente göra sig urarfva.»
Med dessa ord, som finnas bland Ernst Ahlgrens efterlemnade papper å ett par lösa blad, inlagda i ett omslag å hvilket i skifferskrift läses: Efter min död —öfverlemnar jag Modern i allmänhetens händer.
Köbenhavn i November 1888.
AXEL LUNDEGÅRD._
FÖRSTA KAPITLET.
I Centralstationens vestibul stodo två unga män och sågo ut i den grå oktobermorgonen som gaf den öppna platsen derutanför en pregel af kulen ödslighet. Glesa snöflingor dallrade ned, fäste sig halfsmälta på fönsterrutorna och letade sig i slingrande rännilar utför det daggiga glaset.
»Det pinar mig», sade den ene af de två, som fortsättning på ett förut påbörjadt samtal. »Bara derför, att hon är min mor skall hon anse sig ha rätt att tränga in i mina angelägenheter. Hon skall ha anspråk på förtroenden och förtrolighet, denna främmande menniska, som jag inte känner; hon skall begära ömhet och tillgifvenhet och hvad det heter allt det der, som mödrar fordra af sina snälla gossar.—För hon tror naturligtvis jag är en snäll gosse! det tro mödrar alltid—och hon känner mig inte. Jag har inte sett henne på många herrans år och hon är mig lika främmande som mulattskan, hon har med sig. Säg—begriper du nu att det är pinsamt?»