»Det tycks vara flere än vi, som äro ute för att taga afsked med utsigten», sade han. De sågo hvarandra småleende in i ögonen och lyssnade; stegen närmade sig och rösterna hördes tydligare och tydligare.
»Gud hvad här är vackert!» sade Pelle—de två hade stannat på klinten alldeles ofvanför de andras hufvud. »Herre Je' om jag kunde måla såder! Hva'? Vår Herre är en styf karl. Vi andre ä' bara stympare.»
Hvad fröken Johnsson svarade eller om hon öfverhufvud taget svarade, kunde man icke urskilja; hon talade alltid så sakta och beslöjadt. Men Pelle trafvade vidare i den tankegång, han kommit in på. »Herre Je'! hvarför ska' man vara en sådan klåpare! Hva'? Åh, gud, om jag kunde måla såder—hva?—så skulle vi gifta oss i morgon.»
* * * * *
»Hva? Ville ni inte ha mig, säg?»—Det hade med ens kommit ett helt förändradt tonfall i Pelles röst. Den blef så mjuk och så böjlig. Öfvergången hade skett alldeles hufvudstupa; det var klart att han utan att tänka sig för kommit in på ämnet, att orden undsluppit honom nästan mot hans vilja.
»Säg ville ni inte det?»
Det blef så tyst deruppe och de få minuter som förflöto föreföllo pinsamt långa för de två dernedanför. Hon hade rest sig upp, han stödde ännu sitt ena böjda knä mot marken och de sågo på hvarandra gripna af en egendomlig högtidsstämning blandad med en känsla af skamsenhet, som om de plötsligt anträffat hvarandra, lyssnande vid en dörr, innanför hvilken två menniskor trodde sig i ostörd ro afhandla sitt lifs heligaste och mest privata angelägenheter.
Men det var också något annat som grep dem båda, en förnimmelse som liknade afund, en känsla af fattigdom. De två deruppe egde ungdomens omedelbarhet, som hejdar sin lycka i flygten utan ängslig tvekan, utan att på förhand sönderplocka sin egen stämning; de två deruppe egde ungdomens tro och lefnadsmod och stolta, vackra besinningslöshet—de kunde älska de två.
Och för första gången kom det öfver de andre, som lekt en sommarlek under den tysta förutsättningen att båda vara garderade, en leda vid den tomma och ytliga leken och en längtan att ge sig hän på godt och ondt, utan baktanke och utan tvifvel.
Det raspade åter af stöfvelklackar mot hällen derofvanför och stegen aflägsnade sig.