Blanka sjöar. Öfver dem ligger luften och skälfver i sommarhettan. I dem speglar sig rymden blå och djup som ett oändligt öga med smärta i blicken, stirrande ut i verldsalltet.
En härlig natur. En vacker ram till en tafla af gränslöst elände.
I de låga smutsiga jordhålorna, der luften är osund och frän, der den maktlösa fattigdomen förgäfves kämpar mot sjukdomar och elände—der lefva landets innebyggare sitt lif, medan främmande menniskor på utländsk botten förslösa de rikedomar, som hopa sig allt större hos dem, ju mera irländarnes nöd växer.
Men länge har det hörts ett doft knot. Och det skall komma en tid, då hatet bryter fördämningarne och våldet tager det man nyss bad om i rättvisans namn. Och kanske skall mordengeln—
Ett lätt skri! Det högg till i bröstet.
Jag ser upp. Ah—det var ju blott en inbillning.
Båten hade gjort en svår öfverhalning och den lilla missen hade blifvit skrämd. Nu kryper hon åter samman med ett litet småleende öfver sig sjelf.
Hvad är det hos denna flicka som gör, att jag icke kan låta bli att betrakta henne. Hon är icke vacker; jag upprepar det nästan krampaktigt för mig sjelf. Och ändå kan jag icke slita min blick från detta bleka, smala, förfrusna ansigte, som tittar fram som ur en sky af rök.
En bild af hösten, synes hon mig. Jag älskar hösten.
Är det vädret, är det naturens melankoli, som återverkar inom mig, som kommer mig att bli vek som ett barn?