»Jag ser hur tråkigt det är; och det pinar mig. Sådant vill jag inte skrifva.»
Det lyste upp af glädje i moderns bruna ögon. Det var ju hennes egna tankar, som fingo ord.»
»Så skrif något annat då», sade hon sakta.
Han smålog.
»Något annat—ja. Det är lätt att säga! Men hvad? Vi äro midt i en literär öfvergångsperiod. Det nya, som bröt sig fram i literaturen för ett tiotal år sedan och som då var berättigadt derför att det var en ny länk i utvecklingens kedja, har nu vunnit häfd och blifvit till en dogm som ligger tryckande och hämmande öfver diktningen i Norden. Under dess hägn skjuta de små förmågorna som svampar ur jorden och lefva en parasittillvaro på de frågor och problem, som banbrytarne för tio år sedan ställde fram. Se bara på böckerna, som komma ut härhemma! Realistiskt handtverksarbete! Respektabelt—gu'bevars—satt ihop efter recept—tråkigt, så ingen gitter läsa det. Hvem gitter höra Noras afkomma i elfte led deklamera? När jag hör fraserna idislas om att kvinnan är förtryckt äcklar det mig bara. Och jag kan inte längre bli sentimental öfver »den stackars arbetaren». Jag har också svultit i mina dar; det är inte alls farligt. Och duger man till något får man alltid mat till sist. Jag vill skrifva en roman om den stackars grosshandlaren, som dog i sina bästa år af fettbildning kring hjertat, derför att han ätit för godt och druckit för mycket. Han är också en tragisk figur. Han följde bara sina drifter, naturen hade inte gett honom hjerna nog att hålla igen och han led martyrdöden för sin aptit. Det är inte bara arbetaren, som är tragisk. Vi äro alla tragiska, för vi ska' alla dö.»
Han hade hetsat upp sig sjelf medan han talade och orden följde till sist efter hvarandra i feberaktig hast. När han framslungat sin sista paradox kunde modern höra på tonfallet hur han riktigt njöt af att ha funnit något som han trodde att hon skulle finna mycket barockt. Han visste ju icke att grundtanken i hvad han sagt var densamma som hon sjelf tänkt så ofta förut.
»Du har nog rätt», sade hon blott. »Det ligger något förkrympt öfver vår unga literatur. Det fattas sol—kan du inte ge oss den?»
Han skrattade till men i sjelfva skrattet låg någonting annat, som skymtade igenom och hans röst, som skulle vara skämtsam och lätt sarkastisk blef klanglös och osäker då han svarade:
»Osvald ge mig solen! Nej, det går inte. Men solen kommer väl en gång, förr eller senare. Under tiden ska' jag skrifva teaterrecensioner och tidningsartiklar. Jag ska' vrida nacken af tanken på att göra ett dugtigt arbete. Det är så trist att alltid känna sig gå hafvande, och ändå aldrig kunna föda.»
Der var det igen, missmodet, som hon inbillat sig att sommaren jagat bort; der smög det nu åter fram.