Efter en veckas tid fick han svar, ett temligen intetsägande litet bref, skrifvet med en slarfvig, karakterslös stil, i sneda rader. Hon berättade att hon varit på bal kvällen förut och deraf kände sig så slö, att hon icke kunde taga sig annat för än skrifva till herr Zimmermann. Hon talade om sitt vistande i Stockholm, och reproducerade åter historien om att hon gått och hvisslat på Gustaf Adolfs torg, hvilket hon tycktes anse för en stor hjeltedat. Hon försökte alltigenom att anslå samma ton af nonchalans, som han sjelf i sitt bref, men hennes brist på herravälde öfver formen gjorde att det icke lyckades.
William läste det med ett litet småleende. Men han hade alltför stor lust att odla bekantskapen för att icke hålla korrespondensen uppe. Han satte sig strax till skrifbordet och svarade:
Stockholm den 4 november.
Fröken Alma Hagberg.
Jag har inte varit på bal men känner mig ändå slö och tom.—»Sådant kan hända den bäste», sa' långholmaren; det har händt mig. Jag har skrifvit ett par timmar på en artikel, men nu vill det inte gå längre; och klockan är inte mer än tre, det är för tidigt att äta middag.
Detta inte som förklaring öfver att jag i det hela taget skrifver till er. Det hade jag gjort i alla händelser. Jag har lust att bli bekant med er. Jag tror inte att ni är någon ovanligt begåfvad liten fröken—åtminstone inte mer än att jag vet det är en illusion. Men att se kampen från er sida att hålla den illusionen vid makt är psykologiskt intressant—och allt detta är osanning liksom alla sanningar äro det nuförtiden. Därför ska' ni inte bli förnärmad.
Ert bref var inte mycket innehållsrikt men i alla fall psykologiskt intressant. För det man läste mellan raderna den lilla fröken Alma Hagbergs förtjusning öfver att ha företagit sig något så opassande som att gå och hvissla på Gustaf Adolfs torg i skymningen. Men fröken Alma Hagberg är frisinnad sinnad och emanciperad—hon lär till och med hålla på med att utge en samling småfröken-noveller, har jag hört—och det generar henne inte alls, utan hon berättar tvärtom med omisskänneligt koketteri att hon gick och hvisslade om kvällen—o fasa!
Jag ser er gå der på torget och jag hör or hvissla, tyst, nästan ohörbart med en så innerlig belåtenhet öfver att gå och hvissla på sjelfva Gustaf Adolfs torg. Ni tycker att det tar sig ut och ni är helt förälskad i den lilla genretafla, ni lagar.
Det är jag för rasten också, d. v. s. sansadt och hyggligt som en modern ung man nuförtiden är förälskad (och inte i er utan i genretaflan med er! ) Det retar mig obeskrifligt att jag inte också kunde vara på torget vid den tiden. Jag känner på mig, att om jag hört er hvissla hade jag ögonblickligen kommit fram till er och viftat med svansen.—
Ja, nu har jag inte mer tid att ge er i dag. Det tar så förskräckligt på hjärnan att skrifva bref till en ung dam inför hvilken man gerna vill hålla illusionen uppe, att hon icke må ana hvilken idiot till och med en annars ganska skapligt begåfvad ung man kan vara—ibland. (Här har ni tillfälle att säga en godtköpskvickhet!)