»Åhjo. Det visste jag nog; det vet ni nog!»
När de kommo ner på gatan igen fick han plötsligt ett infall:
»Ska' vi gå och helsa på min mor? Ta henne med ut och äta kväll i gropen?»
Hennes ansigte lyste upp af glädje och hon tvärstannade:
»Det skulle vara bra roligt», sade hon ifrig. »Men jag vet inte om jag törs.»
»Törs? Ah, hvad är det för snack. Inte bryr majorskan sig om det, när ni säger att ni har varit ute i sällskap med fru Zimmermann.»
»Majorskan bryr jag mig inte om. Men hvad ska' er mor tänka? Det är sent…»
»Hör— lilla fröken—tror ni inte att jag kan ta den saken på mig?»
Hon hade stor lust att gå med och det behöfdes icke mycken öfvertalningskonst. En stund derefter hade de låtit hissa sig upp till Mosebacke gångbro och voro stadda på väg till fru Zimmermanns bostad. Hon var hemma, ty från Skeppsbron hade de sett det lysa ur fönstren.
I en af smågatorna på andra sidan Mosebacke torg mötte de ett stojande sällskap; den lilla fröken ryckte till som om hon blifvit skrämd och William smög småleende sin arm in under hennes.