»Det kommer jag aldrig att göra», sade hon. »Inte dig.»
Han talade med henne om allt, öppet och fritt som en intelligent man kan tala till en intelligent kvinna utan att det blir stötande eller ofint. Han ville göra henne till en fullt medveten varelse—»till själsaristokrat», sade han. »Se klart och tänka nobelt det är hufvudsaken. Du skall inte vandra i blinde genom verlden, du skall stå så högt att utsigten är fri och att det smutsiga och låga inte kan nå dig.»
Hon tycktes vara med på det programmet; hon var i det hela taget med på allt. Hon öfverlemnade sig viljelöst åt hans andliga öfverlägsenhet liksom hon fysiskt öfverlemnade sig åt hans smekningar. Det var för öfrigt något som tilltalade hennes lilla jakobin-natur i det, att spela själsaristokrat tillsammans med en så pass modernt anlagd ung man som William och ibland, när han sagt något, som ute i verlden skulle ansetts mycket opassande, skrattade de med ett uttryck af ömsesidigt förstående när William plötsligt böjde sig fram emot henne och frågade:
»Hvad tror du moster Beate skulle ha sagt om det?»
»Moster Beate» var för dem båda personifikationen af all kälkborgerlighet.
Men William grundade ständigt på hvad orsaken kunde vara till hennes kyla.
»Har du aldrig känt något begär efter mig—som man?» frågade han en gång.
»Nej.»
Han var öfvertygad om att hon ljög.
Allteftersom de blefvo mer och mer bekanta och deras samlif intimare och intimare kunde han ibland få se ett uttryck i hennes ögon, som dref honom framåt, en och annan liten glimt, icke af lidelse men af en stilla, innerlig värme och denna lilla glimt var nog att fylla honom med glädje och segerjubel. Då hoppades han alltid, att han skulle vinna henne en gång, smida henne fast vid sig med styrkan af sin kärlek och sin intelligens. »Min lilla nors», sade han smeksamt, när det var något han måste förklara för henne, »min lilla nors, som är så dum—så dum—så dum.»