Men hon såg både felen och svagheterna, ty Alma, som hade en rent instinktslik förnimmelse af säkerhet gentemot denna kvinna, som ville henne väl, gjorde aldrig minsta försök att dölja de små skuggsidorna i sin karakter. Hon visste ju ändå, att inför denna djupa tillgifvenhet skulle de intet betyda.
Fru Zimmermann märkte hennes brist på vilja, hennes ostadighet, den småstadsöfverlägsenhet med hvilken hon här sökte framställa sin omgifning och sitt dagliga lif i Malmö och Lund. Men allt föll till intet inför det enda, stora medvetandet: att hon var den kvinna hennes son älskade—och som älskade hennes son.
Då och då kunde väl en misstanke vakna inom henne om halten af hennes känslor; hon var icke blind för att den unga flickan i sitt tal när det gällde William inlade en ängslig reservation, som om hon alltid ville hålla sig en bakport öppen; men modern kväfde sjelf denna misstanke, som ofin och ovärdig. Hon såg ju hvarje dag hur lyckliga de voro; och i Almas smekningar fans det ingen reservation.
För öfrigt fans den icke heller i allt som gällde de två kvinnornas inbördes förhållande. Den unga tycktes vara så uppriktig, så tacksam, så full af tillgifvenhet. Det såg nästan ut som om hennes tillgifvenhet för modern var mera djup än hennes kärlek till sonen och en gång gick hon så långt, att hon anförtrodde modern sina tvifvel på Williams framtid, talade misströstande ord om att han intet kunde uträtta som konstnär och författare.
Då kände modern för första gång hur något främmande och kallt smög sig in mellan dem. Men det varade icke länge. När William kom, slog sina armar kring dem båda och kysste moderns panna, då var det alldeles som struket bort.—
Och tiden svann; det kom en afton i början af april som var den sista; dagen derpå skulle familjen upplösas. Alma skulle resa tillbaka till Skåne.
Den kvällen var skymningen lång.
Modern låg på chäslongen, Alma satt i en stol vid hennes sida och William hade sträckt sig ut på en björnhud, med hufvudet hvilande på sin flickas fötter.—Timme efter timme skred långsamt fram, glödskenet från kaminen mattades af och dog bort, men de tände icke ljus. Och minnena från de flydda månaderna drogo förbi i ett sammanhängande, oöfverskådligt tåg.
Till sist reste modern sig upp, tog på sig kappa och hatt och gick ut. Hon ville att de unge skulle ha en stund för sig sjelfve.
Länge sedan hon gått låg William kvar i samma ställning som förr. Tusentals tankar korsade sig i hans hjerna och känslorna stormade genom hans blod. Hans begär att taga henne i sin famn, öfverhölja henne med brännande kyssar blef häftigare och häftigare för hvarje sekund; men han betvang det med uppbjudande af hela sin viljekraft. Lugn, lugn måste han vara; och han måste tänka klart.