(Nej, nu går jag och lägger mig!) William.»
Svaret kom och var en stor missräkning. Det var kort och tomt—föreföll nästan skrifvet med ängslig försigtighet.
Han föresatte sig att det skulle dröja innan han nästa gång lät henne höra af sig och han höll sin föresats ståndaktigt i tre dagar. Så satte han sig ner och skref ett lika långt och omedelbart bref.—
En dag i början af maj kom han glädjestrålande hem och berättade, att han skulle resa till Köpenhamn om en veckas tid, som bladets korrespondent för konstafdelningarne vid den stora utställningen.
Han lefde som i feber under den veckans lopp. Så reste han ändtligen—en vacker vårdag.
TOLFTE KAPITLET.
Det var en veckas tid efter Williams afresa.
Vid fönstret satt fru Kate Zimmermann ensam och sydde. Den svarta figuren tecknade sig mjukt mot fönsterfördjupningens mörka trä och de brokigt inlagda rutorna nederst.
Nålen gick upp och ned i jemna, lugna tag och ullgarnets krasande när det drogs genom stramaljen var det enda ljud som störde tystnaden.
Detta arbete var henne kärt; det var hennes hvilotids sysselsättning. Det skulle bli till ett gungstolsöfverdrag åt sonen och det var som om hon med de varma, starka färgerna sydde in sin egen tillgifvenhet i hvarje styng; det var som om hvarje ny figur förde återseendet närmare.