Så fort jag satt mig in i ställningar och förhållanden här, hyrt rum etc. reste jag till Lund. Jag hade sett en skymt af Alma då jag for förbi med snälltåget—hon mötte vid stationen—men det var bara några korta minuter och du kan förstå hur jag längtade efter att träffa henne riktigt ——
Det är bäst att säga det strax: vi voro främmande för hvarandra. Alldeles främmande.»
Fru Zimmermann lät brefvet sjunka.
Främmande? Främmande efter knappt en månads skilsmessa. Nej, hon förstod sig icke på denna verld, hon lefde i.
Med darrande fingrar bröt hon Almas bref. Der skulle hon nog finna förklaringen, det brefvet skulle tala om bunden värme och skygghet, tolka en älskande kvinnas hela vexlande själslif, som William icke hade förstått.
Det var kort.
»William har varit här. Jag blef inte glad öfver att han kom.
Jag såg på honom med helt andra ögon nu och han var mig främmande.
Jag visste, det skulle gå så, men jag trodde inte det skulle komma så fort.»
Hon kastade brefvet ifrån sig på golfvet. Visste att det skulle gå så! Det var det som var så afskyvärdt.