Han smålog åt den ifver med hvilken hon försökte öfvertyga honom—och sig sjelf.
»Jag fruktar att lifvet inte kan gripa tag i mig. Jag är lam invärtes. Jag känner aldrig någonting—aldrig någonting.»
Hon såg på honom med sina allvarliga ögon; och i dessa ögon med deras grundton af samlad lifsintensitet kom der nu också ett annat uttryck till. Den klang så ödslig och förtviflad, denna bekännelse framsagd i en lätt och skenbart sorglös ton. Det klämde henne för bröstet—denna unga menniska, som sade sig vara förlamad invärtes, var blott 25 år och han var hennes son.
»Jag ville hellre lida», fortfor han; »hellre hvad helst, bara jag verkligen kunde känna något.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Hon satt och plockade bland papperen i sin skrifbordslåda och han följde i början rent mekaniskt hennes förehafvande med ögonen. Men till sist greps han af ett oemotståndligt intresse för dessa papperslappar. Han böjde sig fram med det vänliga uttryck som hans ansigte ibland kunde få, tog pröfvande en af lapparne mellan sina fingrar och såg upp på henne med ett leende.
»Får jag lof att titta?»
Hon blef så glad för detta närmande och för detta vackra uttryck i hans ansigte, som hon aldrig förr sett. Det kostade henne en förfärlig ansträngning att öfvervinna sin lust att stryka med sin hand öfver hans svarta kortklippta hår, men hon hade en instinktlik känsla af att detta åter skulle mana fram hans skygghet.
»Du är nyfiken?» sade hon blott.
»Jag kan inte se minsta papperslapp utan att det riktigt kliar mig i fingrarne. Jag har alltid en förnimmelse, som om den måste innehålla något intressant.»
»Här blir du allt kuggad. Det är bara gamla räkningar och skräp.»