»Hör du, jag undrar ändå om jag icke skulle kunna vara dig till nytta på något sätt. Kan jag icke skrifva för dig? Du anar icke hvilken öfning jag har.»
Han afböjde utan vidare. Men så småningom förde hon samtalet in på literatur och till sist lyckades hon få honom att tala om sin roman. Han blef intresserad och började draga upp konturerna i stora drag, han talade sig varm, gestikulerade med högra handen framför sig, der orden icke räckte till att hålla stämningen fram. Det såg ut som om han sutit der och målat med sin hand, bredt och flott, på en osynlig duk framför sig.
»Har du ingenting alls färdigt?» frågade hon.
»Nej. Endast några lösa utkast.»
»Men du berättar bra. Du borde ha lätt för att skrifva.»
»Ja, men så fort jag börjar kommer jag inte ur stället.»
»Nu, när du ändå berättat det för mig kan jag ju gerna få se de der utkasten.»
»Det är ingenting att se.»
»Hvem vet. För resten tror jag, det skulle taga helt annan fart om du hade någon att tala med.»
»Kom och gå med hem då», sade han hastigt och reste sig.