Hon var för öfrigt nästan säker på att han icke arbetade. Det hade kommit något mera slappt och apatiskt i hans ansigtsuttryck och i allt hvad han sade låg der nu åter den ursprungliga tonen af likgiltighet och skepsis.
En dag kom han tidigare än vanligt och tycktes vara i ännu sämre humör än vanligt. Modern hade nyss slutat sin middag och Molly höll på att duka af. Det började skymma och mulattskan gjorde min af att tända taklampan fast klockan icke var mer än half fem.
»Åhnej—låt bli att tända» sade han. Matmodern gaf henne en vink och hon fick brådt att pressa lampglaset ner igen, hvarefter hon, stum som alltid, tumlade utom dörren.
William drog en af stolarne fram till kaminen, der det ännu fans några glöder kvar, och slog sig ner. Modern satt vid ena fönstret och såg ner öfver staden der de första gaslyktorna började glittra fram. Så förblefvo de tysta en stund, hvar och en försjunken i sina egna betraktelser.
Till sist kom det borta från stolen, framsagdt i nervös och förplågad ton:
»Det är ett otäckt väder, dethär. Hvarken kallt eller varmt—bara ruskigt och grått. Det stämmer alltid lynnet så trist.»
»Åh», sade modern, »man får strama upp sig. Icke är det lönt att gå och låta vädret taga kommando öfver sitt lynne.—När man sitter inne och arbetar märker man ju för resten knappt hur det är utanför.»
»Nej. Om man bara rullar gardinerna ner och har lampan tänd hela dagen.—Jaha, och så ifall man gnor. Men jag gör hvarken det ena eller det andra».
»Hur kan det komma sig att du icke arbetar?»
»Jag gitter inte».