»Brunkebergs torg då», sade han åt kusken i det han steg in i vagnen och tog plats vid moderns sida. Den svarta tjensteanden hade redan slagit sig ner på framsätet.
* * * * *
De två unga männen från vestibulen vandrade i sällskap uppåt staden.
»Hvem var det Wille Zimmermann tog emot?» frågade den sist ankomne, ett långbent exemplar med glosögon och en mun som hade svårt att räcka till om tänderna, hvilket kom honom att gå omkring i verlden med ett uttryck af stereotyp förvåning.
»Sin mor?»
»Sin mor? Har Wille någon mor? Det visste jag inte.»
»Det är mycket, som du inte vet.»
»Så-å.—Hon såg för resten märkvärdig ut.»
»Ja, du menar naturligtvis negressen.»
»Nej, men hvarför reser hon med en sådan fågelskrämma», fortfor glosögat utan att på ringaste sätt generas af den andres sarkasmer.