Hela dagen våndades hon under dessa tankar och när William kom till henne på kvällen hade lidandet nått en sådan höjd att hon tyckte det fans intet annat medel emot det än att fråga honom rent ut om allt. Det var som att underkasta sig en operation, att köpa sig fri från den naggande pinan genom ett ögonblick af accumulerad smärta.
Han var i jemförelsevis godt humör och han satte sig tillrätta i en af hennes bekväma stolar med ett uttryck af lättjefullt välbefinnande.
Hon kastade sig strax in på ämnet med en nervös patients otålighet.
»Det är något, som har plågat mig hela dagen och som jag gerna vill fråga dig om. Du får icke bli ond och du skall tro mig när jag säger, att det icke är för din skull, jag gör det, utan för min».
»Ond?» sade han. »Har du nånsin sett mig ond? Jag kan inte bli ond—numera».
»Ja, men du får icke misstycka.»
»Nej, säg bara ut. Jag smickrar mig med att vara en af de menniskor, som man kan tala om allt med.»
Hon teg ett ögonblick som för att samla tankarne och formulera frågan kort och koncist.
»Du sade för någon tid sedan, att du i skildringen af de unga männen i den der boken igenkände hela den unga generationens lifsöde… Stämmer denna skildring också i detalj med din egen erfarenhet?»
»Ja… Trodde du jag lefde som en munk?»