»Kan du tänka dig en finkänslig man äta drafvel för att stilla sin hunger?»
»Jag vet icke.»
»Var säker på att nittionio af hundra göra det. Sjelfuppehållelsedriften är så stark och slägtuppehållelsedriften är det icke mindre. Man kan vrida sig i äckel—men man stillar sin hunger med draflet till sist. Var säker på det.»
Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men röstens lätta skälfning förrådde honom.
Han fortsatte:
»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte, att de fleste af desse unge män från början—ja, kanske allt framgent—gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd—och surrogatet hålles oss så nära för munnen…»
Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.
»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.
»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»
»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.