»Ja.»
»Gudskelof! Då kan jag anse mig ha gjort ett godt arbete på morgonkvisten—och så ska' du få bjuda på frukost.»—
Uppe i hotellet hade mor och son fått allt bagage ordnadt och befunno sig nu på tu man hand i det kalla rummet, der en nytänd brasa motvilligt sjöd i ugnen.
Båda tycktes vara i förlägenhet för hvad som borde sägas.
Hon stod vid fönstret, stirrande ut på torget; han satt borta i rummet och betraktade henne med sammanknipna ögon och en ironisk min, som tycktes säga: detta är en familjetafla. Hos ingendera märktes spår af något slags varmare känslor. Han var tvärtom afgjordt fiendtligt stämd. Han såg henne stå der mot den ljusa fönsterluften som huggen i ebenholtz och hufvudet reste sig så fast från hennes axlar, som om det aldrig kunde böjas.
Till sist vände hon sig om och såg på honom.
»Vi äro främmande för hvarandra.»
»Ja.»
Han satt och gungade upp och ned med foten, medan han betraktade henne med samma ironiska min.
»Det har varit mitt fel», fortsatte hon med sin lugna, tydliga röst, som talade en alltför korrekt högsvenska.