»Farväl», sade han och räckte henne sin hand.
»Farväl. Och lycklig resa!»
Han gick mot dörren; han hade på läpparne en liten sarkasm öfver det konventionella i hennes sista ord, men han kom sig icke för att uttala den. Tanken på, att modern skulle sitta ensam kvar i staden föll med ens öfver honom. Han vände sig om i dörren och gick åter fram emot henne.
»Och du sjelf?» sade han. »Blir du i sta'n hela sommaren?»
»Det tror jag nog. Jag har rest tillräckligt i mina dagar.»
»Du skulle åtminstone lägga dig på landet nånstans ute i skärgården.»
»Nej. Jag har det bättre här.»
Han stod ett ögonblick tveksam. Han hade en känsla som om han glömt något, han borde säga och han ansträngde sig fåfängt med att utgrunda hvad det var. Så vände han sig hastigt om, med en nick till farväl.—
På aftonen vid niotiden medan hon låg på sin chäslong och hvilade ut efter dagens arbete, blef hon behagligt öfverraskad af att höra hans steg i entréen. Men när han kom in såg hon strax på hans uppsyn att hans besök måste ha någon annan grund än blott sonlig längtan att tillbringa sista aftonen före skilsmessan i sin mors sällskap.
Han ryckte också utan preludier fram med hvad han hade på hjertat. Det var naturligtvis om pengarne. Han ville säga det rentut: han skulle troligen komma att känna detta som ett band och den känslan skulle hädanefter göra honom ännu mer reserverad. Detta hade han ansett sig ha en viss skyldighet att på förhand underrätta henne om.