För öfrigt hade de unga tillfälle att träffa hvarandra när som helst på dagen: och de träffades också allt oftare och oftare. Pelles intresse för de bussiga gastarne vid Bansvik aftog märkbart i samma proportion som hans intresse för den lilla skånskan med de snobbiga rrr'en tilltog; och Williams hvita, pappersark blef dammigare och dammigare utan att hans penna någonsin kommit i beröring dermed.
En dag då han i sällskap med fröken Hagberg kom att gå förbi den lilla bokhandelsfilialen i societetshusets källarvåning proponerade han att de skulle gå bort och se på hvad nytt som utkommit. Förestånderskan, som kände honom från gammalt, helsade honom med ett vänligt: »goddag herr Zimmermann!» och William började mönstra de på disken framlagda böckerna. Der låg bland annat hans egen gamla novellsamling vid sidan om Resebilder af Kate Zimmermann.
»Har ni sålt många exemplar af min bok, sedan jag kom hit?» frågade han.
»Tre exemplar», svarade förestånderskan småleende.
»Till damer—väl?»
»Naturligtvis.»
»Hör—fröken—säg mig till hvilka. Det kan ha sitt intresse att veta.»
»Fröken har köpt ett», sade förestånderskan med en gest till fröken Hagberg.
William smålog.
»Så-å. Hvilken ära för författaren!»