- God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan högt i taket. Men säg mig, var är far och mor och Johanna… Är Johanna kommen än?
- Mor är gången till kyrkan, far sitter i täppan och röker sin pipa, men Johanna kommer väl snart, tänker jag, sade Ingrid. Jag skall säga till far…
Flickan skyndade ut genom köksdörren, och kort därefter visade sig korporalen.
Korporal Brant gick på träben — ty då en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av kött och blod, har kronan ingen annan att giva i ersättning än i bästa fall — en av hård och god masurbjörk. Men detta bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio levnadsår, genomsträvade dels under musköten, dels vid plogen, hade gråsprängt hans hår och väldiga knävelborrar, men ej lyckats kröka hans höga, axelbreda gestalt, som, inknäppt i en blå rock med blanka knappar, var lika rak och militärisk som för trettio år sedan. Ansiktet låg i allvarsamma, nästan bistra rynkor, men ögonen blickade vänligt och milt under sina buskiga ögonbryn. Sådan var korporal Brant till sin yttre människa. Djäknarne kände vid hans åsyn en djupare vördnad, än om de sett hela Växjö konsistorium inträda; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men förhållandet var verkligen sådant.
- Är herrarne samma djäknar, som för ett par dagar sedan voro i Lomaryd? frågade korporalen, under det han slog sig ned i sin pinnsoffa, drog några drag ur pipan och med handen strök sitt träben.
- Ja, korporal.
- Då vill jag fråga herrarne en sak så god som två: vad var det för galenskaper, herrarne satte i huvudet på nämndemansmor? Jag träffade för en stund sedan Ola Persson, och han berättade något spektakel om herrarne och folket där på stället…
Adolf omtalade nu på ett putslustigt sätt historien om de signade nubbarne. Korporalen drog ett ögonblick på munnen, men skakade därefter allvarsamt huvudet och sade, i det han åter började stryka sitt träben:
- Lille baronen kan visst tycka, att det där är roligt, men kan han också tycka, att det är rätt? Skall man göra enfaldiga människor dummare och vidskepligare, än de äro? Ynglingar, som få studera och lära och inhämta kunskaper, böra väl hellre försöka hjälpa folk ur deras villfarelser än bestyrka dem i sådana… Det är min mening om saken.
Och därmed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa.