Göran och Adolf sågo icke så litet förlägna och handfallna ut vid denna oväntade förebråelse.
- Men herrarne äro i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen muntert, och med pojkar får man ej räkna så noga, om de hava ett eller annat upptåg för sig: det ligger i deras natur. Människan, tillade han allvarsamt, skall först gå genom livets hårda rekrytskola och lida mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman.
Sven masmästare, som innerligt skrattat åt Adolfs berättelse och sedan under samtalets fortgång stått och sett ut genom fönstret, vände sig om och sade:
- Det syns en båt ute på sjön; det är säkert Johanna, som kommer.
- Gott, sade korporalen, vill ni som jag, så gå vi ned och möta henne vid sjöstranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat åt oss. Herrarne få hålla till godo med vad huset förmår.
Det var verkligen Johanna, korporalens äldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i båten och skötte själv årorna med vana och kraftiga händer. Johanna tjänade som ladugårdsdeja hos patron Brackander på Trevnadslösa. Från denna herregård till korporalens stuga, tvärs över sjön, var en fjärdedels mil, men den unga flickan räknade icke årtagen, när rodden gällde hemmets härd, där kära anhöriga och fästmannen väntade henne.
När båten var nära stranden, lade Johanna upp årorna, hoppade i land och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp på det torra. Johannas hela väsende vittnade om raskhet och hälsa. Och ändå var hennes ansikte så fint, hennes hy så ren och hennes ögon så klart ljusblå, att många av Amaranterordens förnäma skönheter skulle haft skäl att avundas henne. De små händerna voro kanske något för röda och valkiga av arbete för att behaga i en salong — men Sven masmästare tyckte om dem desto mera.
Den lilla familjen och dess gäster återvände nu till stugan. Sven masmästare räckte Johanna en liten förgät-mig-ej, som han funnit vid sjöstranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde upptäcka. De gingo vid varandras sida utan att tala många ord, men deras okonstlade väsen vittnade tillräckligt om den glädje, de kände över att få se och vara nära varandra.
Sådana möten inträffade tämligen sällan; emedan arbetet vid masugnarne fortgår även om söndagarne, var det blott en eller två gånger i månaden, Sven kunde slå sig lös för att träffa Johanna i kyrkan eller i faderns stuga.
Man satte sig till bords. På en vit duk stod ett fat med potatis, ett annat med fisk, som korporalen föregående dagen egenhändigt dragit upp ur sjön, samt en stor kanna av oäkta porslin, fylld med den raraste mjölk. Brödet bestod av havreblandat korn, väl bakat och särdeles mört. Detta var hela anrättningen, men ingen lämnade bordet hungrig. Härefter framtog korporalen postillan och psalmboken, påtog sina gamla brillor och uppläste med klar röst dagens evangelium, varefter han uppdrog åt Göran att föreläsa predikningen.