Denna fjärde vurm bestod däri, att patron Brackander "per fas et nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotvå års ålder, i den härliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och beslutat att lyckliggöra någon Evas dotter med sin hand. Och vilken kvinna kan motstå en man, som på håret liknar den store Napoleon och därtill äger herregårdar, masugnar, stångjärnshammare och väldiga kapitaler, placerade på de säkraste händer.
Patron Brackander var ej blind för sitt eget värde; med all sin blygsamhet visste han sig vara oemotståndlig, om han särskilt lade an på att fånga en flicka; ja, han misstänkte, att flickorna just lade an på att fånga honom. Men frågan var nu: vem bland denna uppsjö på feminina människovarelser skulle han välja till sin ledsagarinna genom livet?
Det är denna fråga, som sysselsätter honom, under det han, såsom vi nämnde, med långa steg mäter kontorsgolvet.
Patronens hjärta var varken av tack- eller stångjärn, långt därifrån; det var en mjuk muskel, lätt nog genomborrad av en pil från Amors båge. Detta hjärta ägde hemligheter — hemligheter, vid vilka de fem världsdelarne skulle häpna om de blevo kända. Betänk blott: den rike brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus Brackander förälskad uti… gräsliga sanning!… sin ladugårdspiga!
Sådant var förhållandet: Brackander var kär i Johanna Brant, korporalens dotter!! Men denna kärlek var naturligtvis av lugn och sansad art, ty i stora själar kunna visserligen passioner vakna, men de behärskas och hållas inom tillbörliga gränser. Hos den praktiske Brackander hade även kärleken en praktisk riktning och visade, i synnerhet när frågan var om en ladugårdsdeja, en viss benägenhet att höja sig över tomma, av svärmiska idealister påfunna formaliteter, såsom vigsel, äktenskapskontrakt och prästerlig välsignelse. Men i Johannas hela väsende och framförallt i den rena blicken från hennes klara blå ögon låg en för varje praktiskt förstånd oförklarlig kraft, som höll patronen på vederbörligt avstånd och kom varje ord, som kunnat förråda hans känslor, att dö på hans tunga. Ingenting förrådde hans hjärtas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till Trevnadslösa ägnade en ovanlig omsorg åt ladugårdsskötseln och gjorde flitigare besök hos sina oxar, kor och kvigor än förut.
- Det är löjligt… det är befängt, mumlade han, i det han hastigt gjorde halt framför sitt husapotek och tillagade en hjärtstyrkande medicin av konjak och några droppar vatten, det är för rasande! Jag, Brackander, brukspatronen, fundera på giftermål med en ladugårdspiga?… Har jag verkligen gjort det?… Ja, sådan galning jag är! Jag blygs för mig själv! Brackander, Brackander! vart tager du vägen? Härintill skall du gå och icke vidare!
Han slukade en väldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande avbrutna meningar och spottande i rak linje framför sig. Nu stannade han, fattad av en plötslig ingivelse, och ringde.
En dräng visade sig i dörren.
- Svalgren, sade patron, du spänner genast min holsteinska häst för giggen. Du tager vidare de präktigaste seldonen, som finnas i stallet, och skurar dem, så att de blänka som solen. Sedan kläder du dig i det nya livréet med röda listerna och blanka knapparne, du vet.
- Ja, nådig patron.