- Och fort skall det gå… annars vankas det stryk.
- Jag vet, nådig patron.
Tjänsteanden, som, i förbigående sagt, hade ett lismande, rävaktigt utseende, försvann, och patronen började göra sin toalett. Han iklädde sig lackerade stövlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshöga "fadermördare" samt genomdränkte sin tupé med en hel flaska makassarolja.
Han mönstrade sig därefter i spegeln — och suckade. Sucken gällde de bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade nämligen förr infattats i en ram av de mest kvinnoförledande polisonger — de voro hans älsklingar, hans tröst i livets mulna stunder — men sedan länsman Spöqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade polisonger, försvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk för en artistisk bybarberares härjande lie. Men vad offrar icke en stor själ för en idé!
Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet övervägt, vilken bland sina hundrade piskor han borde välja, bestämde han sig slutligen för en präktig läderpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och gav hästen en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och återblixtrade från lakejen Svalgrens stora mässingsknappar, den ståtliga hästens man fladdrade för vinden, och hög som Jupiter tonans eller åtminstone som Nero vid en olympisk kapplöpning lutade sig patron Brackander majestätiskt tillbaka i giggen och svävade framåt över landsvägen i skyar av damm.
Vad gällde resan? En viktig fråga, i vilken hela världen borde intressera sig!…
Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mångsidig karaktär. Man må således ej tro, att patronens tycke för Johanna Brant hindrade giftermålsspekulationer i andra riktningar. Patronen var verkligen ute i friareärenden. Bland hans grannar fanns en adelsman med en enda vacker och älskvärd dotter. Adelsmannen var fattig, men nära besläktad med länets högsta aristokrati och med inflytelserika magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt förakt för adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhängare därav och skulle gärna givit en av sina masugnar för att få säte och stämma på riddarhuset under namnet Brackhjälm, Bracksköld, Brackhjärta, Brackhuvud eller något dylikt. Nu var Brackander visserligen en högmögende man, och många hjässor sänkte sig för den rike järnpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt såg honom över axeln. Han ville nu genom äktenskaplig förening med ovannämnda fattiga, men förnäma fröken förskaffa sig relationer inom aristokratien för att i sällskapslivet förvärva den plats, honom rätteligen tillkom. Dessutom hade han vissa spekulationer på vasen, ja på nordstjärnan — planer, som en dylik förening nödvändigt måste gynna. Att intet hinder från flickans eller hennes föräldrars sida skulle möta, därom var han förvissad; han väntade tvärtom, att föräldrarne skulle tacka honom med glädjetårar i ögonen, och flickan dåna av förtjusning.
Efter halvannan timmes förlopp rullade giggen åter in på Trevnadslösas gård. Den holsteinska fuxen var betäckt med svett och lödder, patronens ansikte glödde av harm och raseri. Han gav Svalgren en örfil, därför att denne ej nog hastigt hann slå ned fotsacken, sparkade gårdshunden, som med viftande svans kommit sin herre till mötes, och rusade upp på sitt kontor. Otroliga händelse — fenomen i mänsklighetens årsböcker! Brackander hade fått en korg!… Den unga fröken hade givit honom ett hövligt, men bestämt avslag! Hon hade försakat masugnarne och stångjärnshamrarne och sällheten vid den älsklige järnpatronens sida! O kvinna, kvinna!
Tvenne dagar därefter emottog kronolänsman Spöqvist en biljett med inbjudning att besöka vännen Brackander. Vi finna de sympatiserande själarnas jordiska omhöljen förtöjda, länsmannens i soffan och brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, försett med alla ingredienser, som fordras för beredande av den ädla toddydrycken.
Länsman Spöqvist är en medelålders man med ett ansikte, som liknar ett sådant där av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne kan utsträckas på längden och bredden och grina i alla möjliga variationer. När detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en överjordisk vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det med präntad skrift: tiga, lida och dö! Inför en lägre förman, exempelvis kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull förtrolighet. Inför jämlikar och goda vänner bär samma ansikte en prägel av godmodighet, humor och tokrolighet. Inför bönder lägger det sig i högtidliga, byråkratiska rynkor, någon gång förmildrade av en nedlåtande dragning på munnen, om bonden äger allra minst ett halvt hemman. Inför torpare liknar det ansiktet av en sfinx, en olöslig, förstenad gåta. Men på utmätningsauktioner glänser det av gladlynthet och lycka. Länsman Spöqvist är då i sitt element… auktionsdagarne äro hans beaux jours. För att övertyga sig därom borde man se honom med klubban i hand och höra hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmärkningar över varje sak, som han uppvisar och utbjuder åt den auktionsbesökande allmänheten.