- Men hör du, sade länsmannen, om jag ej misstager mig, lär Johanna redan ha en fästman, din masmästare Sven Stål. Har du tänkt på det?
- Bah, svarade Brackander skrattande, är du så enfaldig, att du i den lilla omständigheten ser ett hinder för mig! Skulle jag ej kunna slå en av mina arbetare, en usel dräng, ur brädet?
- Därpå tvivlas icke ett ögonblick. Men om flickan glömmer Sven, är det därför ej säkert att Sven glömmer flickan. Sven är en karl, som jag ej skulle vilja ha till fiende, det säger jag uppriktigt. Han skulle kunna bryta av dig på mitten och göra två byttor av dig, bror Brackander.
- Å, ingen fara, min vän. Om karlen börjar glo illa, lugnar jag hans känslor med 33 och 16 banko. För övrigt ha vi husaga, fotblackar och sådana män som dig, Spöqvist, för att kväsa dylika kanaljer, om de ej ge med sig i godo.
Vi lämna nu tills vidare de båda vännerna att fortsätta sin sammanvaro, som slutade med en präktig supé, vid vilken helan, halvan, tersen och en flaska sprithaltigt portvin tömdes under av Spöqvist föreslagna skålar för Napoleon (patronen emottog denna skål med en viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermålet och de blivande ättlingarne.
_________________________________________________________________
Hos korporalens.
Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga.
Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra. Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen.
- Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen, det skulle då icke gått, som det gick.