- Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag gjort.
- Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt eget barns lycka?
- Jag, liksom du och alla andra, är endast en fåkunnig människa, men
Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse, sade
Brant lugnt.
- Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett av dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom, utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hava vi så lätt att glömma det.
- Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll Kerstin. Huru ofta händer det i världen, att en rik herre har hederliga avsikter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit så lycklig, så lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant… Jag säger dig, Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och människor, du har förspillt din dotters framtid. Hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd…
- Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken…
- Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya tårefloder. Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall föra mig till graven, Brant.
Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.
- Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt.
- Ja, jag säger, att ångerns dag kommer… det skall svida i ditt hjärta… men då är det för sent.