"Tyst, tyst är allt som andas — — —"
- Jo, vackert tyst, inföll Adolf, den av de båda djäknarne, som sjöng första stämman, hör du då icke, huru inspektorn… eller vad karlen är för något… gormar och svär där nere med sitt arbetsfolk? Är det näktergalens ljud, det?
- Nog hör jag det, Adolf, svarade den andre djäknen, men då man befinner sig i sångens högre regioner, lyssnar man icke till människornas tomma ävlan nere i gruset… Nå, vill du icke sjunga mera?
- Nej, Göran, jag vill dricka.
- Jaså, är du törstig, du lille skälm! Nå, jag säger ingenting därom; dagen har varit varm, och man måste skölja ned landsvägsdammet. Låt se… vad är i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till reskamrat? Ännu något, ser jag. Skål, Adolf!
- Gutår, långe Göran!… Jag blir icke otörstig, därför att du dricker ur alltsammans.
- Lugna dig, gosse! Jag lämnar kvar så mycket, som jag, med användande av approximationsteorien, kan beräkna, att din lilla korpus tål. Parvum parva decent… smått höves en liten… säger vår oförgätlige vän Håkan Sjögren.
- Glöm icke, Göran, att du har dåligt betyg i algebran! Så, stopp nu!
De båda samtalande voro tvenne ynglingar från gymnasiet i Växjö — djäknar, som allmogen ännu kallar dem. De voro ute på botanisk exkursion, efter vad deras portörer och botanikspadar visade; åtminstone begagnade de botaniken såsom förevändning för att under sommarferierna ströva omkring på landsbygden och söka äventyr. Dylika strövtåg hava sedan gamla tider legat i Växjö-gossarnes smak, och bland bönderna i nejden gå många historier om kringvandrande djäknars äventyr och putslustiga upptåg.
De bägge vännerna hade slagit sig ned i gräset på en kulle under en lummig ek. De hade därifrån utsikt över ett härligt småländskt landskap med små insjöar, slingrande bäckar, furumoar och lövdungar.