Göran, den äldre av dem, var en högväxt, kraftig yngling med jovialiska ansiktsdrag och anläggning till polisonger. Han hade sina tjugu år på nacken och stod nu färdig att med den lärdomsskatt, som bestås i Växjö, och icke så litet därutöver, som han på egen hand samlat, begiva sig till akademien.
Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skälmska ögon. Son av den rike och allmänt aktade baron Sparrfält på Odensvik hade han slutit ett fast vänskapsförbund med hemmansägaresonen Göran, ett förbund, som olikheten i deras ålder endast bidrog att göra ännu varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina lärares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina små oskyldiga upptåg, gemensamt.
- Ack, du Göran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han makligt sträckte sig i gräset och såg upp mot den blå himmelen. Jag glömmer aldrig de här äventyren.
- Åja, nog har du haft pojkstreck för dig, sade Göran.
- Än du då? Har du varit ett uns bättre än jag?… Ha, ha, då jag tänker på den snåle prästen, hos vilken vi i dag åto middag, kan jag skratta mig fördärvad…
- Vad var det för roligt, att du drack ur allt hans öl? Stackars man, han följde med ängsliga blickar var droppe du slukade.
- Och vad var det för roligt, att du tog fatet med fläskpannkakan och lät hela anrättningen, ett tu tre, försvinna i ditt glupska ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha!
- Då hade vi en bättre tillställning hos den rike nämndemannen i
Lomaryd, sade Göran.
- Ack, den vackra Stina, hans dotter…
- Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra ansikte, Adolf…