Patronen har nu, likasom vid vårt förra besök, sin själafrände, kronolänsman Spöqvist, och toddyglasen till sällskap. Ty det är solklart, att där en Brackander och en Spöqvist sammanträffa, där skola även tvenne toddyar vara.
Samtalet är viktigt… allvarsamt. Patronens ansikte lågar av en ädel vrede; kronolänsmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes någon gång kring munnen, som, då Brackander vänder ryggen till, drager sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefröjd.
Patronen demonstrerar väldeliga, spottar ofta och svänger i handen en av sina mest älskade piskor.
- Och du nekar icke, Spöqvist, att du bland folket fört ut det fördömda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det han med armarne i sidan stannade framför den tilltalade.
- Kära du, svarade Spöqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad mig om. Du sade själv till mig: Käre Spöqvist, utbasuna till höger och vänster…
- Tig! Du är en brännvinsadvokat! röt Brackander.
- Du förivrar dig, min vän, genmälde Spöqvist med len, resignerad ton, du förivrar dig verkligen. Låtom oss tala lugnt, bror Brackander! Vilken klok människa kunde väl förmoda, att du skulle få en korg på det hållet…
- Drag för fan i våld med dina korgar! skrek patronen. Du har föresatt dig att reta gallfeber på mig.
- Nå, kära du, ursäkta, om jag med ordet korg sårade ditt finkänsliga hjärta. Min mening var bara att säga, att om du fullföljer den plan, varom vi överenskommit, så kommer du utan svårighet till målet.
Patronen teg en stund och marscherade några varv över golvet. Därefter kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en röd sidennäsduk och sade något lugnare: