- Ja, jag måste det. Mitt anseende och min hämndkänsla kräva, att jag ej avstår från mitt beslut. Och därtill kommer, bror Spöqvist, att… Jag vågar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta åt mig… finna mig löjlig…
- Finna dig löjlig! Omöjligt, Brackander! Dessutom vet jag av egen erfarenhet, att varje hjärta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min vän!
- Men kan du tiga, Spöqvist?
- Min pålitlighet är beprövad, sade Spöqvist och klingade med patronen.
- Gott, jag vill då säga dig, att… att jag verkligen är kär, ursinnigt kär i Johanna. Folk må bedöma det som en galenskap, men jag kan icke hjälpat.
Patronen var färdig att slå ned ögonen, när han gjorde denna blyga bekännelse.
- Ja, människohjärtat är en besynnerlig sak, sade Spöqvist filosofiskt. Men hör på, Brackander, när skickade du budet till masugnen?
- Svalgren gick dit för en timme sedan.
- Och huru dags kunna vi således hitvänta din rival?
- Efter supéen, svarade Brackander.