- God afton, min förträfflige Stål, sade patronen fryntligt. Jag har låtit kalla dig hit för att tala med dig i en viktig affär… Bror Spöqvist, du ser här den av mina talrika arbetare och underhavande, för vilken jag hyser det största förtroendet. Jag ger med nöje Stål det vitsord, att han är en skicklig, ordentlig och trogen arbetare.
- Fägnar mig att höra, sade Spöqvist nådigt. Gör dig alltid förtjänt av sådant beröm, min vän!
Sven teg och snodde mössan mellan händerna.
Patronen gick ett par steg över golvet och fortfor:
- Jag anser det både för en plikt och en glädje att göra mina underhavande lyckliga…
(Sven såg vid denna oväntade bekännelse högst förbluffad ut; Spöqvist smålog omärkligt.)
- Och därhän hava mina strävanden alltid varit riktade, fast jag måhända mången gång misstagit mig om medlen och i ännu flera fall haft att göra med människor, som ej gjort sig förtjänta av min välvilja. Det gläder mig desto mer, då jag finner ett tillfälle att visa mitt hjärtas filantropiska böjelser utan att missbruka min godhet och spilla den på ovärdiga. Min käre Sven, jag har fattat stort intresse för dig och beslutat göra vad jag kan för din framtida lycka. Det kontrakt, genom vilket jag är din husbonde, är snart ute; jag vill ogärna förlora en så trogen tjänare… Vill du för ännu ett år stanna kvar i min tjänst? Jag skall giva dig ökad avlöning, min vän… ja, vi skola nog komma överens.
- Med förlov, herr patron, svarade Sven, jag har funderat på annat håll: jag vill försöka att bli min egen smed.
- Såå?… Nå, jag säger ingenting därom, jag har just för din räkning tänkt på detsamma. Men sätt dig ned, min vän! Jag har mycket att tala med dig om.
Sven satte sig på en stol vid dörren.