- Vad skulle du säga, fortfor patronen, om jag härmed, i herr kronolänsman Spöqvists närvaro, förbinder mig att efter din tjänstetids slut skänka dig en egen liten jordlapp, bygga på densamma en smedja, förse den med alla inventarier och därtill giva dig ett par hundra riksdaler att börja din rörelse med?
- Bevare mig! Är det verkligen patrons mening? sade Sven och fäste på Brackander en blick, som på en gång uttryckte misstroende och överraskning.
- Min allvarliga mening, försäkrade Brackander. Nå, min gosse, slå mig i hand och tacka mig!
Sven räckte patronen sin stora, valkiga hand, men icke utan en inre motbjudande känsla, ty han anade, att något låg på djupet av denna ovanliga vänlighet och frikostighet.
- Och när du nu blir din egen, sade Spöqvist, så vill jag tro, att din första tanke blir att gifta dig.
- Naturligtvis, inföll Brackander och klappade Sven på axeln. När man kommer i så lysande omständigheter, så måste man dela dem med en trogen maka, annars är det ingen välsignelse med det. Du skall tro, Sven, att jag också gjort upp en plan i det hänseendet… Jag vill göra din lycka fullständig, min gosse.
- Jag tackar patronen, sade Sven och vände sig oroligt på stolen.
- Jag känner en flicka, som råkat bli kär, ja, riktigt olyckligt kär uti dig, Sven.
- Hm… jaså.
- Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon är dig värdig; ja, på sätt och vis blir det dig en ära att få henne till hustru. Jag vill göra er bägge lyckliga. Det är, med ett ord, min hushållerska, mamsell Petronella, som förgapat sig i dig. Hon är kär över öronen, stackars människan…