- Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast
Sven, blossande röd i ansiktet.
- Jo, min vän. Visserligen är hon av så kallat bättre folk, men kärleken jämnar allt, och då du nu vet, att hon själv önskar dig till man, så bör du ej vara förlägen för den saken…
- Jag tackar patron för hans goda avsikt, sade Sven och steg upp från stolen. Men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir aldrig av.
- Vad säger du? utbrast patronen och ställde sig med korslagda armar framför Sven. Blir det aldrig av, säger du? Är det bondblyghet eller tredska, vaba?
- Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i världen vill ha mamsell Petronella.
- Snack och dumheter! inföll patronen. Jag vill säga dig, Sven, att du bär dig rätt otacksamt och illa åt… Du skall icke tro, att jag ämnar skänka jordlappen och smedjan och de två hundra riksdalerna åt en tredskande, motvillig tjänare. Jag fäster vid min gåva det bestämda villkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hör nu. Skjut icke din lycka egensinnigt ifrån dig.
- Jag märker nog, att jag måste försaka patrons gåva, sade Sven.
Patronen stod en stund tyst, likasom om han ej väntat sig detta bestämda avslag. Spöqvist däremot utbrast:
- Är du galen, karl? En otacksammare tölp har jag aldrig sett.
- Ja, bror Spöqvist, sade patronen och skakade på huvudet, du ser nu själv, huru det är, när man menar väl med sitt folk. Man belönas blott med uppstudsighet och otack.