- Det är en gammal sats, att man aldrig bör göra en bonde gott, fortfor Spöqvist. Nej, stryk är det enda, som hjälper på dylikt folk.
Sven rätade sig till sin fulla längd och mätte Spöqvist med en föraktlig blick. Men i trots av den stolthet, som vid länsmannens sårande ord framlyste på hans panna, var ynglingens hjärta sorgset och beklämt. På vägen mellan masugnen och herregården hade Svalgren framkastat åtskilliga dunkla hänsyftningar på vad som nyligen timat mellan patronen och Johanna. Dessa hänsyftningar inträngde som dolkstyng i Sven masmästares bröst, men en känsla av stolthet och manlighet förbjöd Sven att ställa nyfikna frågor på den av honom djupt föraktade betjäntslusken, vars falska ögon lyste av skadeglädje. Sven förstod sig föga på list och krokvägar, men icke desto mindre började han starkt misstänka, att det av patronen framställda och med så lockande fördelar förenade giftermålsförslaget stod i samband med vissa andra avsikter. Han vände sig nu till husbonden och sade med en stämma, som han försökte göra lugn och fast:
- Jag ber patron icke tro mig så illa som att vara elak och otacksam.
Men det är mig omöjligt att göra, som patron vill, ty jag har givit
Johanna Brant mitt löfte, och det sviker jag aldrig.
- Hi, hi, hi! skrattade Spöqvist. Det var mig en löjlig figur!
- Men är du rätt säker på att Johanna vill ha dig? frågade Brackander, i det han med konstlad munterhet instämde i Spöqvists skrattsalva.
- Ja, det är jag fullt säker på, svarade Sven öppet och trohjärtat.
- Men ser du, fortfor Brackander, om det nu hände sig så, att en bättre friare än du, en rik, mycket rik och därtill förnäm man, ville göra Johanna den äran att taga henne till hustru, vad skulle du säga om det?
- Jo, svarade Sven med återvunnen fasthet, jag skulle säga, att om den rike mannen förut vet, att Johanna är min trolovade, så bär han sig åt som en dålig karl.
- Hi, hi, hi! grinade Spöqvist. Den oförskämde lurken har mål i munnen, det hörs väl.
Brackander blev som ett rödstruket plank i ansiktet, och hans små ögon började plira på ett sätt, som förkunnade ett förestående utbrott. Emellertid ansåg han ännu icke tiden vara inne att giva sin vrede lösa tyglar; han behärskade sig och fortfor: