- Men om du tycker om flickan, så skulle du väl icke vilja stå i vägen för hennes lycka, min vän?
- Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara hon får en rik man?
- Ställ inga frågor på mig, karl, utan svara själv!
- Då vill jag svara, att jag känner Johanna bättre, än att hon skulle tänka så; annars skulle jag icke värdera henne så mycket som en utsliten sko… nej, då skulle den rike mannen gärna få taga henne. (Sven torkade sig härvid i ögonen.) Men se, Johanna vet, att jag kan arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning; och skulle onda dagar komma, så vet hon av Guds ord, att en hustru skall dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gärna slita ont för min skull, om Gud så vill…
- Där sticker "läsaren" fram! Är det icke för löjligt, bror
Brackander? Hi, hi, hi! grymtade Spöqvist.
Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans läppar visade, att han ej var känslolös för den värde kronobetjäntens upprepade hån. Svens naturligt häftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jättelika växt och väldiga kroppskrafter, var ett släktarv; i hans ådror rann friskt och oförfalskat de gamle vikingarnes blod. Han kände för ett ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen; men han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln. Men att besegra en rättvis och oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och tager större krafter i anspråk än dem Sven en gång visade sig äga, då han inför de förvånade djäknarne "kysste" släggan.
Brackander delade ej denna gång Spöqvists munterhet. Den lille mannen ställde sig i en imposant posityr framför jätten, till vars bröst han nätt och jämnt räckte, och utbrast med hes röst:
- Men om den rike mannen, som ämnade göra Johanna lycklig, vore ingen annan än jag själv… jag själv, hör du!… skulle du ändå våga kalla honom dålig karl? Svara på den frågan!
- Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven.
Men så illa vill jag icke tänka om patron…
- Jaså… du… lymmel… du vågar kalla mig dålig karl! stammade Brackander, blågrön av ilska. Det skall du få umgälla! Vet du, skurk, att jag är din husbonde? Vet du, vad det kostar att överfalla sin husbonde med okvädinsord?