- Jag är ditt vittne, Brackander, att drängen kallat dig en skurk och dålig karl, inföll Spöqvist.
- Det var osanning, det har jag aldrig gjort, genmälde Sven. Det var tvärtom patronen, som…
- Jag är ditt vittne, fortfor Spöqvist, att han beskyllt dig för osanning, det vill säga: kallat dig lögnare och storljugare. För dylika okvädinsord, då de fällas av tjänare mot husbonde, bötes fyradubbelt mot vad i lagen stadgat är, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel.
- Missgärningsbalken… du nämnde ett ord, bror Spöqvist, sade patronen, i det han med handen for genom sin tupé (under densamma hade ögonskenligen framblixtrat en ljus idé). Jag har angående missgärningsbalken något vidare att tala med den här go junkern. För tre veckor sedan försvann ur storsmedjan en hop smidjärn av bästa kvalitet. Jag har ännu icke lyckats upptäcka tjuven, men jag misstänker på goda skäl den här mannen.
- Ett gott infall, tänkte Spöqvist för sig själv. Brackander får ljusa idéer, åtminstone då han är ilsken.
Denna skamlösa beskyllning kom så oväntat och ljöd så förfärlig i Sven Ståls öron, att blodet likasom isades i hans ådror; han bleknade och fattade, så stark han annars var, i dörrposten för att ej vackla. Den som tror, att ett rent samvete i ett sådant ögonblick som detta är ett harnesk, mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddlösa pilar, han känner ej människonaturen. Ju renare det inre medvetandet är, desto större fasa och avsky hyser man för blotta tanken på ett brott… desto tyngre, ja, olidlig kännes misstanken… den oskyldige finner sig smutsad av en dylik anklagelse. Om boven rodnar, bleknar och darrar, då hans brott upptäckes, sker det blott av häpnad över att se sig blottad eller av fruktan för straff, och då han hunnit bliva van vid dylika fataliteter, kan han med fräck panna möta vilken anklagelse som helst. Icke så den oskyldige; innan hans upprörda moraliska natur hunnit komma i jämvikt, skall han ej kunna uthärda blicken från en like, som misstänker honom.
- Se bara, ropade Spöqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han förråder sig själv… hans brott är uppenbart. Jag skulle våga svära på, att din erkänt skarpa blick, bror Brackander, träffat den rätte. Ja, kanaljen har utan tvivel stulit det där järnet; jag går ed på det när som helst.
- Patron, jag är oskyldig… jag lider icke bära en sådan misstanke.
Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven.
- Nej du, svarade Brackander, strålande av glädje, nej du! Jag är viss om, att du är tjuven. Du skall svara inför tinget… var säker därpå… och åka på kronoskjuts och ligga på skampallen. Det skall bli en lustig historia. Och kan jag icke fälla dig, skall jag åtminstone låta inflyta i din orlovssedel, att du är misstänkt för tjuveri. Ha, ha, ha, jag har väl rättighet att misstänka vilket av mina legohjon jag vill!
- Herre Gud, suckade Sven likasom för sig själv, icke skall domaren fälla mig för vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende inför människorna blir fördärvat. Det stannar alltid en misstanke på mig ändå… Det vore förskräckligt!