- Ja, vad är du för en pyssling? skrek Brackander.
- Övermage? inföll Spöqvist…
- Landstrykare? återtog Brackander.
- Fjärdingsman, sade Spöqvist till en i närheten stående karl, hav ögonen på den där tjuvpojken och låt honom icke komma undan. Efter auktionens slut skall jag själv tala vid honom.
- Behövs icke, sade Göran, som nu framträdde. Jag ansvarar för gossen… han är min kamrat… vi äro djäknar från Växjo…
- Tyst, Göran! ropade Adolf. Behöver du avlägga räkenskap för min person inför det där gemena patrasket?
- Patrask! utbrast nordstjärnekandidaten Brackander förbittrad. Skäms du icke, du lille slyngel? Vågar du kalla oss patrask? Jag skall lära dig…
Och patronen lyfte sitt med guldknapp försedda bamburör för att ge den oförskämde "övermagen" ett duktigt rapp, då Göran plötsligt trädde emellan och med sin botanikspade avvärjde slaget.
- Akta er, min gode man, sade Göran till patronen. Vågar ni våldföra er på detta barn, så kan ni vara fullkomligt övertygad, att jag ger er sju för tu.
Patronen såg förvånad på ynglingen, som var så oerhört djärv att kalla honom för "god man" och lova honom "sju för tu". En sådan oförskämdhet hade Brackander aldrig under hela sitt liv erfarit förrän nu. Det var ett himmelsskriande majestätsbrott! Häpenhet och förundran lästes också på alla de kringståendes dumma, gapande ansikten.