Men sedan patronen närmare betraktat Göran och funnit honom vara en högväxt, kraftig ung man, med ett ganska allvarligt och bestämt utseende, ansåg han lämpligast att avstå från direkta anfallsoperationer. Han intog en så imponerande ställning som möjligt — det vill säga: han skrevade ut med benen och förde guldknappen till näsan — och sade i avmätt, högtidlig ton:
- Vet ni, unge man, med vem ni talar?
- Nå, än sedan?
- Mitt namn är Brackander.
Patronen väntade, att detta namn skulle verka som ett åskslag på motståndaren. Men Göran förblev lugn som en filbunke, och Adolf, vars lättrörliga sinne nu plötsligt slog om på den muntra bogen, inföll:
- Brackander! Ha, ha, sådant konstigt namn! Det namnet har ni icke fått genom en slump; det ligger en djupare betydelse häruti. Såväl ert namn som er person påminner mig om någonting, som kallas bracka…
Göran kom Adolf med en bedjande blick att tystna, Brackander bleknade av ilska. Då han emellertid, ihågkommande Görans löfte om "sju för tu", icke vågade uttömma denna på Adolf, vände han sig till länsmannen och sade:
- Bror Spöqvist, kan du fördraga, att dessa bägge okända personer störa auktionsfreden och ostraffat förolämpa oss? Är en förmögen och aktad medborgare på sina egna ägor icke fredad för skymf och hotelser? Jag uppmanar dig i lagens och samhällsordningens intresse…
- Gott, bror Brackander, avbröt honom Spöqvist, jag skall ej lämna saken onäpst.
- Heter herrn Spöqvist? inföll Adolf näsvist.