- Ja, du lille landstrykare, jag är länsman Spöqvist, dig till straff och androm till varnagel, såsom du snart skall finna.
- Spöqvist! sådant gement, otäckt namn, fortfor Adolf. Men i alla fall passar det er rätt bra, och ni bör vara nöjd med det…
- Lösdrivare, röt Spöqvist, vem är du? Vad heter du? Varifrån kommer du? Gör reda för dig, eller skall jag häkta dig och transportera dig på fångskjuts till Växjö.
- Allt det där angår er icke, svarade Adolf.
- Har du pass, karl? fortfor Spöqvist, vändande sig till Göran.
- Ja, pass, inföll Brackander. Har du icke pass, skall du och din kamrat, den lösgläfste pojken, sova i tingshäktet i natt.
- Jag har ju sagt er, mina herrar, att vi äro djäknar, sade Göran, djäknar från Växjö, ute på en botanisk fotresa. Herrarne måtte väl tro mig på mitt ord.
- Han faller till bönboken, utbrast Brackander, gnuggande händerna. De ha icke pass, det är tydligt.
- Det är rätt ledsamt, sade Spöqvist, men eftersom I ej kunnen dokumentera er och I synens vara kringdrivande, för samhället vådliga personer, så finner jag mig föranlåten att taga vara på er. Hör hit, fjärdingsmän! Risqvist, hör hit! De här gökarne skola under säker bevakning nu genast föras till tingshäktet.
- Hav barmhärtighet med mitt unga blod, stormäktigste herr länsman! bad Adolf i gäckande ton.