- Nej, du huggormars avföda, nu är du i gluggen, sade Spöqvist.
I samma ögonblick herr Risqvist och fjärdingsmännen framträdde för att verkställa förmannens befallning, drog Göran lugnt ur fickan några papper och utvecklade dem under länsmannens och patronens näsor. Dessa sågo med stor snopenhet tvenne i laga form utfärdade och med vederbörligt sigill försedda pass, det ena för studeranden Göran Sigurdsson och det andra för studeranden friherre Adolf Sparrfält.
- Aj, för fan, mumlade länsmannen för sig själv, pojkvalpen heter Sparrfält… troligen sonen till baron Sparrfält på Lindnäs… således nära besläktad med min höge förman, landshövdingen. Här kunde jag kommit illa i klistret.
Och länsmannens guttaperkaansikte rynkade sig hastigt till det sliskigaste smil. Han bugade sig djupt för de båda djäknarne, hostade en stund och sade därefter:
- Jag hoppas, att herrarne ursäkta detta beklagliga missförstånd. Min tjänst är nämligen av den sorgliga beskaffenhet, att jag…
- Missförståndet, avbröt honom Adolf, är åtminstone icke å min sida. Jag tror mig hava uppfattat er karaktär alltför väl, herr Spöqvist, och tager icke ett ord tillbaka av vad jag om er yttrat.
- Ack, herr baron, sade Spöqvist, i det han lade handen på sitt bröst, ni är ännu så ung och oerfaren, annars skulle ni nog inse, att under min hårda och sträva yta klappar ett hjärta… ett hjärta, som blöder vid likars nöd… Men vad skall jag göra? Min tjänst är nu en gång för alla av den sorgliga natur, att…
- Sådan feg, ömklig, krypande stackare du är, Spöqvist, avbröt honom patronen harmset. Skall du stå och förödmjuka dig inför dessa pojkar, som ännu ej blivit torra bakom öronen, och som med de skymfligaste okvädinsord angripit din heder? Spöqvist, från denna stund föraktar jag dig… jag uppsäger brorskapet… jag vill aldrig mer se dig inom min dörr… Sluta nu auktionen och gör din skyldighet!
Härmed vände patronen ryggen åt sin gamle skötevän och gick med långa steg upp och ned bland folkhopen. Göran inropade musköten, och Spöqvist överlämnade den till honom med en ödmjuk bugning.
Auktionen var nu slut, och större delen av menigheten drog sina färde. Endast herrarne, fjärdingsmännen och några äldre bönder kvarstannade på stället. Spöqvist skyndade till patronen för att försona sig med honom. Huruvida detta lyckades, veta vi ej, men patronen sågs strax därefter med högtidliga steg inträda i stugan, beledsagad av länsmannen och de övriga. Djäknarne följde bakom tåget och stannade i förstugan. Dörren mellan denna och rummet var öppen.