- Jag vågar icke, sade Klemens suckande.
- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga, hårdnade hjärta!
Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade, som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.
Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg ned för några trappor och stod framför en inre dörr.
- Klemens, är det du? sade fången inifrån.
- Ja, jag kommer med vatten. Här, här!
- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere, och dörren öppnar sig!
Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i långa, djupa drag.
- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden. Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan hela min varelse. Huru gammal är du?
- Aderton år.