- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett krokigt träd. Men här är kolmörkt … låt oss gå upp och se, vad som händer i staden. Vill du följa mig?
- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?
- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin väg uppför trappan.
- I himlens namn … broder … kom ihåg, att det är Petros' vilja … kom ihåg, att du gör mig olycklig … jag ville räcka dig en dryck vatten … och du vedergäller mig på detta sätt!
- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning….
- Men du gör mig olycklig.
- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros' vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min Klemens, huru lätt jag övervinner dig.
Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan.
Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.
- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore, att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu farväl, min broder!
Teodoros gick utan att hindras av någon.