- Aha!… Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll en av ynglingarne.
- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.
- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina försök att omvända dig?
- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är mycket ombytlig….
- Och du är själva troheten!
- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt i sikte.
- Se här är Myro! Nå äntligen!… Välkommen, du fjärde bland
Behagens gudinnor!
- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!» deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun:
»Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats ömma trånad ber dig fullkomna:—hulda, strid vid vår sida!»[1]
[1] Sapfo.