Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan. Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk, kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor. Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen, av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel, byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande, genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga, sönderslitna tid.

Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes, skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol, överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts, blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i vilka förnäma kristinnor vilade—allt detta, skridande förbi ögat, medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.

Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro, hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides, huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han. Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna ingalunda uppbygglig anblick.

- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om jag måste se dessa olyckliga ansikten.

Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt, som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande, men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar.

- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln.

- Var?

- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med damen i densamma.

- Riktigt. Jag ser honom.

- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.