- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken, tills han försvunnit i vimlet.

Svaren ljödo:—Krysanteus, arkonten.—Den rike Krysanteus. —
Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.

Det sista av dessa svar kom från en kristian.

Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis. Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra, utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé —och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många atenare, som älskade morgondrömmar—återvann såsom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.

En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget, skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och Apollons tempel—en linje av kolonnader i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag, ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo, med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva, drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den minnesrika platsen.

Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande, mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, nedbrutits,—ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu, där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av höga, övermänskliga skepnader befolkade!

[3] »Jag tror, emedan det är orimligt»—ett uttryck, som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form återfinnes i hans skrifter.

Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon, jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud, över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under hennes fötter.

ANDRA KAPITLET.

Möten på torget.