[2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i skick att förnya dryckeslaget.
- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.
- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad kiton, så anspelade han väl icke på din?
- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse.
- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne!
- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt mig nedskölja det i vin.
- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden?
- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna.
Det passar icke för oss odödliga gudar.
Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar den ej omskakas; av skurar ej sköljes; aldrig av snö den skyles; beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter dess hjässa ett skimmer.
Där förlusta sig dag från dag lycksalige gudar.[3]