[3] Homeros.
- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke göra oss lyckliga och odödliga?
- Överenskommet! En skål för vår odödlighet!
- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner. Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna från jorden!
- Och taga våra fordringsägare med sig!
- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i atomer! Må hon försvinna under våra fötter!
- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla skiljaktigheter. Ut med lamporna!
- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden, aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag?
- Det lider över midnatten.
- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa?