Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes över hopen. Ryttaren var Pylades.
- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!
Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla, på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt dekret eller en regeringsskrivelse.
- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!
Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på gatan:
- Ut med kättarne! Död åt hedningarne!
Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren till Krysanteus' hus.
- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte honom. Han här? Vad betyder detta?
Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.
Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan, förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut med kättarne! fortfor och vart starkare.