Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus' tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och Herodes den stores.
En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar, de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.
Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets snara förverkligande.
Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville, även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.
Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som låg framför honom! Det kunde ju finnas—och enligt vad rabbi Jonas försäkrade fanns det verkligen—en hemlig mening i den godtyckliga avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt, att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra honom ovärdig en sådan ära.
Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de skådat det med egna ögon.
Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas, hennes trolovade, skulle följa tåget.
Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde, att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej endast vred, utan häpen och förskräckt.
Han behövde några ögonblick för att samla sig.
Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.