Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.
Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.
När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått, och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade—hon hade icke mod att bekänna allt.
Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra, spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta. Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att även hon älskade honom.
Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande, rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna, rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.
En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en lastbar, fördärvad och samvetslös människa.
Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna, sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och honom.
Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel ensam under den sjukliga Esters vård?
Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.
Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd, vars makt var bruten.