Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.
- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen …
- Alldeles.
- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i en fordringsägares ordbok.
- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.
- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.
- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng som möjligt.
- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros, men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än du.
- Vad menar du?
- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår du på långt när icke allt vad du lånat honom …